Dagen efter

Det känns alltid tomt efter ett lopp. Man har laddat upp typ ett halvt år med planering, förberedelser och annat. Tech inspektion, registrering, träffa allt folk och så kommer loppet. DEt känns i alla atomer i kroppen och man är laddad. Dagen efter är allt tyst, inga människor eller tider att passa. Mycket bättre med lopp.

Men vi tog tillfället i akt efter att vi lämnat Mustangen att köra upp på toppen igen. Toyotan fick kämpa ännu en gång. Lika mysigt som vanligt. Väl uppe på toppen tog vi en fika, tittade runt och började redan sakna Pikes Peak.

På vägen ner blev det Lite halvdant väder. Men vi satte kursen mot Denver. Lite titta runt alltså.
Full fart på motorvägen. Plötsligt är det något som slår i taket????
Vi kör vidare men undrar vad som händer. Efter en sekund är det kolsvart ute och det haglar golfbollar, på riktigt alltså.
Det slår i tak, huvar o glasrutor så vi tror de ska gå sönder. Kolla bilderna.
När vi var framme i Denver tittar vi på bilen. Precis om en golfboll. Fullt med bucklor i plåten!!!!!! Överallt.
Och man har ju inte tagit försäkringen som de alltid försöker pracka på en. Blir dyrt.

Det blev inte bättre av att på väg tillbaka kom en ny hagelstorm och bucklade lite till.

Inget roligt men något nytt i alla fall.
Nu är vi på väg till Grand Canyon. Internet fungerar sporadiskt men ibland kommer de lite saker.Ska försöka lägga in lite bilder imorgon då vi är i Vegas.
Men nu får ni ovädersbilderna.
Svårt o se men de finns där, också.........
Må gott

Äntligen fick vi in filmen

Det var en del pysslande med överföring. Att ladda upp en film på 650Mb över trådlöst på ett hotell är inte roligt.
Men här är den.



Vi är på väg till Grand Canyon nu men vi hörs senare

Los Vikingos besegrar berget

Jaaa eller vi kom upp!!!
Äntligen, och tyvärr, är den stora dagen över. En ilsket ringande väckarklocka runt 3 sa till oss att nu är det på allvar. Vi satte kurs på berget, jag Martina o Anders.
Kom dit och det var givetvis kö upp men som erfarna bergsrävar använde vi vänsterfilen och drog förbi alla åskådare som sovit hela natten i bilen för att få en bra plats. Hängivna fans.
Upp i depån där det var full aktivitet med bilar motorcyklar och massa människor.
Parkerade på vår plats, Mustangen var ju redan på plats från gårdagen.
Nu var kl. ca 4 och starten skulle vara 9 så det fanns mycket tid att göra ingenting. Mustangen var i bra skick och ett par av Bob's grabbar kollade igenom den innan start. Martina somnade lite i bilen och Anders o jag gick runt och pratade med folk. En hel del Carrera folk här.
Kallt o mörkt så här tidigt och i skogen vi parkerade.
Nervös kan man nog säga för man var ju tvungen att springa utbland träden ett antal gånger.
Ju närmare start vi kom desto värre blev det. Runt 8:30 spände jag fast mig i bilen och väntade på att få köra ut och ställa upp. Martina o Anders promenerade upp ett par miles för att stå och se på när alla passerade.
Ut och ställa upp sig. Jag startade bakom Jim, australiensaren i den ljusblå Mustangen. Han och jag tävlade om 15 minutersgränsen.
Man satt där i bilen och svettades och tänkte igenom banan och hur man skulle lägga upp det. Många tankar om stup, kurvor och hårda flygturer passerade hjärnan.
2 bilar före kvar. Iväg och Jim på start linjen. Snacka om att man kan bli nervös. Jim stack iväg och de vinkade fram mig. Det är rullande start så själva startlinjen är efter första vänsterkurvan.
Dunk dunk dunk nästan överröstade Mustangen. Hjärtat på högvarv och precis den bästa känslan i världen när man vet att nåt häftigt ska ske.
Flaggorna viftade och jag stack iväg, eller startade i alla fall. Just acceleration är inte denna bils styrka. Annan utväxlning behövs.
Full fart förbi startlinjen och fortsatte framåt. Massor av människor. Runt 8-10 tusen räknade de med och givetvis så nära vägen som möjligt.
Första sträckan innan gruset kunde jag hyfsat bra så man kunde stå på lite. Men i upphetsningen så glömde man vissa patier. Gick dock bra med lite däckskrick i en del kurvor.
Gruset kom farande emot och vips så var det rally igen. Bakvagnen ville köra om på många ställen och framvagnen envisades med att peka mot stupen och bergsväggarna.
Men man förskte hitta fäste på rullgruset. De har sprutat nåt medel som binder grus och dessa försökte jag hitta. Där är det riktigt bra fäste. Mustangen och jag vinglade fram, med mycket rallysväng, till asfaten igen. Då var det bara att stampa i boten igen. Upp mot den övre delen av banan. Denna är rolig om man bortser från den blåa himlen som finns bredvid vägen.
Börjar med en hårnål och sedan är det en bra sväg där man kan hålla fart. MEn det hade jag ju glömt i just denna stund. Kom fram till den kurvan, smög runt och insåg att istället för ettan kunde jag kört på trejan. Bara att sätta fart igen. Men sedan gick det bättre. Lite missar av apex, och att hålla ut till kanterna är lite mentalt svårt med ett stup på 2000 feet precis bredvid.
Mer hårnålar och en massa andra kurvor. Totalt är det ju 156 kurvor så det blir lite rattande. Jim hade ägnat torsdagsnatten åt att sätta in servostyrning i sin bil men jag körde fortfarande med manuellt. Behövs en Arnold för att ratta denna. Bredsladdar i kurvorna och det kändes som att man närmade sig toppen. Kanske mest för att nu flög fåglarna nedanför mig.
En hårnål till vänster med en bajamaja som apex och sista hårnålen åt höger sedan är det bara en snabb vänster upp förbi mållinjen. Kom faktiskt in i tvåan på denna sträcka.
Förbi flaggan skrikandes och antagligen en tår i mitt väldigt dammiga ansikte. Rutorna måste vara nere när man kör. Snabbt på bromsen för framför är det ett par väldigt stora stenar som ska hinda frolk från att köra av igen. En motorcykel som inte stannade tan hamnade i bocken med diverse åkommor.
Parkerade och hoppade ut, studsade lite och var väldans glad och anfåd. Gympa på 14110 fots höjd är igen bra. Men där var vi äntigen på toppen av berget och som vi kände det världen.
Vintage bilarna, alla 15 tror jag, droppade in en och en och till slut var vi samlade.
Tyvärr fanns det inga tider där uppe så ingen visste vad vi hade kört på.
Men då dök en TV-kille upp och sa till Keith Davidsson, 2010 års vinnare, att han hade slagit rekordet i Vintage klassen. 12:45 körde han på. Nästan en minut snabbare än året innan. Där ser man vad lite ny asfalt kan göra, och 200 hästar till, nya däck och träning av kurvor.

Vi andra var ite mer blygsamma och hamnade på andra sidan av 12 minuter. Inofficiellt tror jag att jag hamnade på 14:18 0ch Jim på 14:48. Bob vet jag inte men nånstans på 13 och Jess, trots att han gjorde en 360, hamnade på 13:20. Mocket hade problem. Så det ser ut som att jag kom på en 5 plats i vår klass av 7. Men som sagt, vi överlevde, kom upp och hade en fantastiskt rolig körning.
Efter detta var det en väntan till ca 19:00 innan vi kunde köra ner. Var problem i många klasser med en del avåkningar som gjorde att det drog ut på tiden.
2 motorcyklar krachade tydligen allvarligt och de hamnade på sjukhuset med tydligen allvarliga skador. Inte bra.
Den berömda 10 minutersgränsen föll, vilket inte är förvånande. Men dock endast med 9 sekunder. Tajima aka Schreek hade problem med sin monsterbil men tror att han fortfarande har rekordet. En del andra monsterbilar kom inte förbi startlinjen. Bilen med 1300 häsar blåste motorn 1 sekund efter start. Nån annan blåste efter halva sträckan. Mycket problem med de bilarna.
Som sagt en fantastiskt riktit bra dag på berget. När vi kom tillbaks till depån var det mat och faktiskt ett par öl som satt fint. Skulle ju bara köra till hotellet sen så det gjorde inget.
Martina protesterade som den godhjärtade moraliska människan hon är. Men jag som är svart som synden när det gäller öl fick allt släppa till lite.
Vi lyckades vara av berget 21:00 och kom till hotellet en halvtimme senare. En lång dag!
Lite mat och sedan var det bara att knoppa in.
Sova länge.

Det skulle varit en film här men överföringen tar ca 2 timmar till. Den kommer imorgon hopaps jag. Titta in igen.
Martina o jag fortsätter vår USA tripp nu med massor av Grand Canyon, Vegas, 101:an, Death Valley, hästar, Hollywood och allt annat vi kan hitta på. Många mileskvar innan vi flyger hem.
Mustangen lämnade vi tillbaka till Bob imorse. Var trist för det var en riktigt rolig bil att köra. En starkare motor och annan utväxlning så är det perfet.
Kristian du har en bra bil framför dig.

Så så här är det på denna sidan av världen. Grabbar och de tjejer som kör bil: Satsa ett år på att köra detta lopp. Ni kommer inte att ångra er. De människor man träffar gör det hela värt det, och sedan en körning utanför allt annat är bara en fantastisk kombination. Så hör av er så götr vi en kombinerad satsning nästa år.

För jag ska dit och Martina är kartis!
Må gott, det gör vi.

Kvällen före den stora dagen

Man måste ju säga att det är ganska spännande och med en hel del fjärilar i magen.
Vaknade sent idag. Kl 8 gickl vi upp och fick frukost på morgonen. Det har inte hänt sedan i tisdags.
Efter det var det lite fixande och vid 12 tiden bar det av till Bob för en BBQ med många från Vintage gänget. Mycket trevligt och måste säga att dessa människor man lärt känna här är verkligen genuint trevliga och ställer upp 100% om det är något.
Många kom i sina bilar men de flesta som stod parkerade där var nog Bobs ändå.

Vi hade mat o drick, läsk o vatten för min del, och massor med pratande med racing människor.

Amerikansk tårta

De flesta hade kört Pikes innan så det var bra att få lite info och tips. Bland annat träffade vi Bobby Jr. Unser, son till Bobby Unser. Namnet Unser är känt inom racing i amerika. Bobby Unser har kört och vunnit en hel del Indy, Indy 500, IROC och massa andra race.

Efter detta så körde vi upp Mustangen på Pikes. Parkerade den i depån. Bättre att den står där så den är kall imorgon. Om man ska köra den dit på morgonen är den varm vid start och då är risken mycket större att den kokar på väg upp. Nu är den kall och bör hålla hela vägen.

Sedan fortsatte vi upp till toppen. Nu har jag inte varit uppe sedan i onsdags och det känns när man kommer dit. Mäktigt på alla sätt och vis.
Sedan var det bara att köra ner och käka middag. Knoppa tidigt idag då vi ska upp kl 3.
Loppet startar kl 9 och jag bör ha kört min runda vid 10. Sedan måste jag vänta på toppen tills 4-5 innan jag kan köra ner.
Taggad, lite nervös, men mest känns det riktigt roligt att ha kommit hela vägen hit med alla bekymmer som varit från start.
Antagligen kan ni via sidan www.ppihc.com få livetider under dagen.
Så slutligen lite bilder från BBQn idag.

Tänk på mig under dagen

Billagning av det stabila slaget

Glöm inte att titta på filmen från kvalet

Den finns längre ner i listan. Typ 2 dagar sedan eller liknande.
Ha de

Träningen är över. Nu är det allvar. Eller

Idag hade vi sista träningsdagen. För vår grupp var det mittensektionen av Pikes Peak. Ett mycket kurvigt parti. Alltså 180 graders kurvor i stort sett hela tiden kombinerat med stor höjdskillnad och väldigt högt uppe. En vanlig dag på berget alltså.
För loippetrs skull hade tidtagningen idag ingen betydelse utan det var mest för att träna kurvor. Det känns för min ena arm har stora problem nu. Det är inte lätt utan servo. Jim, en australiensare som köpte en Mustang av samma kille som jag hyr av tröttande igår och ägnade natten åt att sätta i servostyrning. Han sov 1 timme på garagegolvet innan det var dags att träna. Men lycklig var han när han lätt som en plätt styrde runt på berget. Visserligen var jag snabbare men han hade det lättare.
Var en bra dag på banan. Kändes riktigt skoj och jag måste säga att hela eventet har växt. Finns chans att man gör det igen.

På kvällen var det dags för Fan Fest.
En tillställning i downtown Colorado Springs. Ca 30 000-40 000 besökare och en hel del av bilarna utställda och allt annat som hör till en amerikansk fest. Alltså ett Bud-tält, Denver Cowboys cheerleaders, Red Bull motorcykel akrobatik, chili cook-off och annat.
Se lite bilder nedan på bilar som är med. Blir fler senare när loppet varit.

Fick besked nu på kvällen att tullen släppt bilen. Dock var det så sent på eftermiddagen att den inte gick att hämta. Så nu står den till måndag vilket innebär att jag måste betala hyra för att jag uttnyttjar deras mark underhelgen med. Alltså 3 dagar till. Till detta kommer måndag till fredag samt $20 dollar för att det röntgade containern. Ska bli intressant att se vad notan slutar på. Måste då även betala för importfirmans jobb med detta. Kan ju inte göra detta själv som privatperson utan det måste vara en importfirma som sköter allt.

Och som vanligt har jag inte fått höra varför det tog tid. Spännande.....
Imorgon lördag är det ledig dag. Vi ska på BBQ hos Bob och sedan köra uppför berget en gång till med Toyotan. Anders från Los Angeles har kommit hit så han måste ju se hur det är på toppen.

Trimmade Mustangen efter tvätten idag. Nu är den snabb.

Så nu är det sängdags igen. Har varit tre mycket tidiga mornar så imorgon ska jag sova till åtta.
Lite bilar att se på. Sov gott

Vi är på gång. Nu med film

Det är lugnt. Vi är kbar. Både i USA och i Pikes Peak International Hill Climb.

I går började dagen redan kl. 2:50. Det var en tidig morgon. Tob Mustangen och satte kurs mot Pikes Peak. Fortfarande mörkt som bara den. Som vanligt bryter man mot lagen. Mustangen är tillfälligt registrerad på mig men utan försäkring. Så man kör lite på vinst o förlust.

Men kom fram till Pikes Peak. Träningen för oss var på topp sektionen. Så det var bara att köra hela vägen upp till Devils Playground på 12780ft. Där parkerade vi och väntade på dagsljuset.

Att köra uppför Pikes Peak, och veta hur det ser ut på sidorna, i totalt mörker är inget skoj.

Starten på träningen gick ca 5:20. Man ställde upp sig i rad och så vinkades man iväg. Ful fart mot toppen på 14110ft. Där uppe var det hyfsat varmt. Några grader i alla fall.

Väntan tills alla kört och sedan i procession ner igen. Lyckades klämma in 4 pass innan klockan var 9:30 och det var dags att ta sig ner igen.

Det var väl inga lysande körningar. Måste erkänna att det kändes rejält läskigt de första passen och man tog det riktigt lugnt. En kartis som berättade hur kurvorna var hade underlättat mycket. Svårt att stå på när det inte finns nåt utanför vägen.

Sedan var det hem till hotellet och Martina som låg och tittade på TV. Lyckans ost.

Vi tog en lunch och sedan var det lite mekande med bilen. Flytta fram och ner stolen, förardörren stängdes inte utan jag fick hålla i den ibland. Inget roligt på 5000 meters höjd i en kurva.

Men riktigt roligt var det och man blev lite kaxig till slut. Men det visade sig att jag var den näst sista i vår grupp! Men jag kom upp i ett stycke. En körde av på ett hyfsat ställer och det var bara att dra upp honom typ 20 meter.

Träningarna är tre dagar på Botten, Mitten och Toppen. Alla deltagare, 120st motorcyklar, 4-hjulingar, bilar av alla slag delas in i 3 grupper. Sedan kör man ett pass per dag.

Efter mekandet var det bara att käka middag och sedan knoppa in gott.

Klockan ringde igen vid 3:20. Träning på Botten, där även kvalet avgörs. Vilken position man får i starten. Denna är den längsta av de tre och också den tryggaste. Börjar med ett par miles med bra väg, typ mexico så det är bara att köra på. Sedan blir det dock grusväg och det var spännande. Bilen stack iväg i alla riktningar när man gasa, bromsa och svängde.

3 rundor han jag med och det blev till sist riktiga rallysvängar på gruset. Stora problemet var annars övergången mellan bra asfalt till grus.

Gick lite bättre denna dag. Kom på 5e plats. Framför mig finns det 3 stycken som bor runt berget och tävlat i många år samt en kille som brukar vara med i Mexico. Gemensamt för alla dessa, förutom då att de kan banan utantill, är att de har lite starkare bilar. En Falcon som är med har 542 hästar. Min Mustang är mer åt standard specifikation.

Här skulle filmen från sista körningen ligga. Tyvärr fungerar inte internet så där lysande om man ska ladda upp 400Mb över dålig trådlöst. Ska försöka imorgon på Starbucks.
Film på plats.

Kval på bottensektionen på Pikes Peak from RCRacing on Vimeo.

Men men jag ska inte skylla ifrån mig. De kör bra och snabbt. Killen jag hyr bilen av var på 2 plats och han är 64 år. Kör en original GT350 signerad av Carol Shelby!

Så för att sammanfatta så är det fantastiskt skoj och en riktigt rolig bana som samtidigt skrämmer ihjäl en. Imorgon fredag är det träning på Mitten sektionen. Börjar vid Cove Creek och slutar vid Devils Playground. Kolla kartan här.

Efter träningen idag så åkte jag och Martina till Royal Gorge. Enligt jänkarna den längsta hängbron i världen. Riktigt bra där.

Sedan blev det en tur till Sheplers. En äkta riktig Cowboy affär med alla dessa underbara kläder, boots, stetsons och annat som klär en cowboy. Är roligt bara att gå runt och titta på allt och alla.

Nu är det sängdags. Sista träningen imorgon. Upp kl 3:0. Sov gott

Falconen är inlåst än, men en röd Mustang har tagit dess plats

Som man trodde så är det fortfarande ingen som vet om Falconen blir släppt inom den nära framtiden. Men idag fick vi till det med en röd Mustang, och lyckades låna ihop all utrustning som behövdes för att få allt genom inspektionen.

Visserligen 46 i skor och en intergralhjälm so passar 2 huvud men i alla fall godkänt. Har jag tur får jag mina egna saker till tävlingen på söndag.

Idag har vi jäktat runt över hela Colorado för att få ihop det. Men vi fick en tur till toppen. Måste sägas med bestämd röst. Det är mäktigt och skrämmande att ta sig upp där. Man känner sig mycket liten.

Men det är bar att bestämma sig att det är en kuliss och hålla sig till det svarta. Och be ett antal böner till vad man nu vill.

Imorgon, eller rättare sagt om 5 timmar ska jag träna på högsta sektionen. Klockan är 22:15 här och jag ska upp ca 3:00. Martina ska ha en mysig sovmorgon framör TVn. Man är ju lite avundsjuk.

Så vi kommer at höras imorgon efter träning.
Sov gott.

Det är högt upp och långt ner

Pikes Peak!

Ända sedan frågan kom om jag ville köra Pikes Peak har det varit problem. Någon någonstans vill inte att jag skall göra det. Den ena motgången efter den andra. Och inte är det slut nu heller.

Martina och jag hade en bra morgon med regn och svalt väder. Mysigt på ett höstlikt sätt.
Men vi satte kursen mot Pikes Peak. Lite träning kan ju aldrig vara fel tänkte vi. Kom fram till grinden uppför berget och fick beskedet att det bara var uppet till mile marker 10. Loppet börjar på 8 och slutar på 20. Men det var bar att köra på. Tänkte att det blir lite träning. Resten var avstängt för at det var för mycket snö och dimma!!!!!
Full fart upp med en Martina som satt som på nålar. Fantastisk utsikt och bra fallhöjd.
Vi körde 3 rundor upp och ner och det kändes ungefär som Mil Cumbres fast med bredare vägar.

På väg ner frågade vi om det skulle öppnas mer men de visste inte. Ring senare sa de.
Vi körde o lunchade, och sedan till Starbucks för en kaffe. Mest för att Starbucks har gratis bredband på alla ställen. Perfekt. Kollade lite mail till ingen nytta. Inga nyheter angående bilen.
Ringde Laura men samma sak där. Inget nytt. Fortfarande inget nytt om jag kan skjuta på tech inspektionen. Ringde Anders och han var inne på samma tankar som jag. Börjar bli mycket svårt att hinna med nu.
Martina o jag körde tillbka till berget ch nu hade de öppnat till Mile marker 13. Perfekt för då kan man köra grusvägen med. Mycket lerigt efter allt regnande och snöande men skoj som bara den. Martina var dock av en liten annan uppfattning inan vi blev vana. Det är faktiskt svårast att köra nerför. Efter ett par tre leriga turer där fick vi besked på att det var öppet till Mile marker 16. Vi tog den sträckan med men det var bara dimmigt och med snö på vägen. Lugnt o sansat alltså.

Tillbaka på hotellet var det samma visa. Ringa, maila och bara dåliga besked. Ringde verkstaden som skulle hjälpa till och ställa in bilen men han kunde inte göra nåt utan en bil!!
Ringde ett par andra killar men ingen hade nåt att komma med.
Då mailade verkstadskillen och sa att han kände en kille i Colorado Springs som hade en massa Fordar, Bob Hill. Ring honom sa han. Sagt o gjort. Ringde och berättade men den endea bil han hade som fungerade och var klar var den han själv skulle mtävla med och en annan som en Australiensare kommit och köpt till loppet. Så tyvärr. Då var proppen och humöret ur oss och man ville bara fälla en tår. Allt jobb, alla pengar, allt slit till ingen nytta.
Då ringde telefonen på hotelet och det var Bob Hill Han hade ju en Mustang stående utan helbur som kanske kunde bli klar imorgon lunchtid. Snacka om att vi hoppade på den. Vi tog bilen, slog in adressen lite snabbt i Daisy, vår GPS, och körde på. En halv timme dit. Perfekt. Full fart och när vi närmade oss och insåg att detta var helt fel, kollade vi adressen vi slagit in. När vi tryckt på gatan i listan av gator hade nästa gata valts!!!!! Snabbt slog vi noggrant in den rätta adressen och vips var vi på väg in till stan igen. Ca en halvtimme skulle det ta. Perfekt, en timme sena tänkte vi och Bob skulle hem till frun o äta. Det värsta var att vi hamnade ca 2 kvarter bakom hotellet.
Men vi var där. Och i hans verkstad med 5 mer eller mindre färdiga Mustanger av alla slag och ca 10 karosser stod en röd mustang som vi kunde hyra. Bob och Jim skulle sättya i en båge o lite annat till lunchimorgon tisdag. Samma dag som besiktning.
Givetvis slog vi till. Så nu har vi en bil. Falcon lär aldrig hinna hit innan 17:00 imorgon ändå.
Hyra av bil funkar som vanligt. Dyrt att hyra o om man krashar så mköper man den.
Blir alltså att ta det riktit lugnt på berget.
Nästa problem är då att all min utrusting ligger i Falconen, Nya saker måste lånas o köpas. Har alla som hjälper till nu så att vi ska få ihop det. Sen ska allt bara igenom registrering o besiktning.

Så det är semester här varje minut, men vi är glada och trötta nu. Efter en fantastisk middag på Rudy's ska vi knoppa nu. Måste bara googla lite utrustning.

Smutsig bil efter en dag på berget

Vi hörs imorgon med nya spännande händelser. Men framåt går det.


Denna hade ni inte förväntat er på Pikes Peak