Tyvärr råkade en av de snabba bilarna ut för en olycka vilket resulterade i att förare och kartläsare avled. Efter detta avbröts tävlingen. Resten av dagen var av förklarliga skäl dämpad. Dock genomfördes banketten och de som kört innan tävlingen avbröts fick sina resultat.
Nu fortsätter vi med hur det gått.
En tidig morgon stod på schemat. Vi gick upp runt 5 och gjorde oss klara. Tim o Magnus hade redan kört iväg vid 4 tiden för att hinna före avstängningen av vägen. I karavan körde vi till "pre-grid" området. Eftersom det var 140 bilar i tävlingen uppdelade i ca 12-15 grupper blev vi här uppdelade i rader. Vi kom i sista gruppen G. Finns egentligen ingen rangordning så det gjorde oss inget. Men vi skulle ju kunnat sova ett par timmar till. En amerikansk kaffe, varmt smutsigt vatten alltså, och en chokladkaka till frukost sedan var det bara att vänta! Vi gick runt bland alla bilar och pratade med folk. Alla känner till oss då Falcen sticker ut rätt bra. Mycket bilprat alltså. När det började närma sig tittade vi över bilen och kollade att allt var OK. Alltså var det inte det. Vårt expansionskärl läckte igen. Kan ju bara resultera i att bilen tappar vatten och sedan överhettar. Perfekt när vi ska köra 144 km och inte får stanna och fixa nåt. Stannar man är man ute.
Alltså tänka tänka tänka. Fram med lite trasor och en gummibit och försöka göra någon form av tätning. Vi fick till det och kände oss lite bättre till mods.
Avfärd till "griden". Där parkerade vi efter startnummer och väntade igen. Som de säger "Hurry up and wait". Kollade snabbt under huven och mycket riktigt så läckte det igen. Kristian rusade runt bland bilarna och fick till slut fatt på tuggumi! Han tuggade och jag förberedde. Trycka till tuggumit på med gummit och lite trasa och sedan spänna fästet igen.
Bära eller brista tänkt vi. Eftersom det är värre när vi står still utan fartvind stängde vi av motorn hela tiden. Starta, köra fram i kön, stänga av motorn. Kontroll av att vi spänt bälten och tagit bort allt löst i bilen. Nästa kontroll var av däcken. Köra sakta fram medan 4 killar kryper runt däcken för att se att det inte sitter spik eller annat i dem. Perfekt för vår kylare!!!! Hade vi läckt då hade vi inte fått starta. Ingen vill ju ha vätska på banan. Men vi klarade oss. Fram till startlinjen och stanna motorn. Efter en minut var det dags. Eftersom vi ska köra på 54 minuter prick är det ju ingen brådska att starta. Alltså tog vi det lugnt. Smög iväg och siktade på att ligga på 100 miles i timmen, 160km/h, eller strax över. Kvällen före hade vi gjort mile marker listor. Längs de flesta vägar i USA finns det skyltar med miles på ungefär varje mile konstigt nog. De är inte exakta, vilket vi märkte snart. Men våra listor var helt enkelt så här:
Mile Marker MILE Min Sec
WP 10 0 0 00,000
WP 9 1 0 36,000
WP 8 2 1 12,000
WP 7 3 1 48,000
Alltså vid varje mile marker skylt kollar vi mot tidtagaruret om vi ligger före eller efter. Ex vid mile marker 7 ska klockan visa 1 minut och 48 sekunder blankt. Även tiondelar är livsviktiga här. Så vi hade alltså 90 mile markers att jämföra. I början la vi oss ca 10 sekunder över för att ha om vi var tvungna att sakta ner i någon kurva. Det finns ett ställe på vägen, mile marker 28 till 25, som heter "the Narrows". Där är det kurvigt och vi tog höjd för det. Miles rann iväg i rasande fart. Ibland låg vi över, ibland under. Testa någon gång. Det är inte alldeles lätt att hålla jämn fart.
Vägen vi kör på, 318, är en klassisk amerikansk landsväg. Vi höll oss runt 100 mph, 160km/h, hela tiden. Narrows kom och det visade sig att vi inte behövde sakta ner där heller. Kanske var nere på 95 nån gång för att kapa av tiden lite.
En liten rolig händelse är ju att bilen före oss var en Toyota Prius! Vår starka snygga Falcon ligger bakom en Prius. Nu var vi ju på G och körde snabbt om den. Han var lite ur sin tid. Men efter ett tag körde han om oss! Omkörda av en Prius. Kan inte bli bra det där.
Kom till mile marker 17. Den är speciell då därifrån är det exakt 10 miles, 16km, till mål, mile marker 7. Alltså försökte vi se till att vi var rätt på tiden där. Vi kom förbi den skylten ca 1 sekund för tidigt. För snabba alltså. Bara att sakta något och räkna ner. Kristian berättade hela tiden och jag försökte korrigera. Till slut syntes målet och det kändes plötsligt väldigt nervöst och spännande. Tänk på att folk tävlar på hundradelar här.
Vi kände båda att vi antagligen var ca 1.5 sekunder för snabba över mållinjen.
Sedan börjar man ju undra var den där ljusstrålen som bryts av någon del av bilen är och vad den bryts av. Inga resultat avslöjades utan det fick vänta tills banketten.
Efter det var det en ceremoni för oss rookies där Queen of Highway 318, Connie, fick oss att "avge eden". Efter det var det en repris av Mexico. När vi står där på knä börjar alla spruta skum över oss. Kändes som att Kristian och jag fick mest över oss. Men ingen öl ialla fall. Mycket klibbigare då.
Vi hängde kvar ett bra tag och såg när Big Red, en värsting bil, kom i mål. Efter det lastade vi bilen och körde ner till Las Vegas. Ett par öl senare fick vi reda på olyckan.
Banketten började med att Steve Waldman officiellt berättade att det hänt en olycka och att två personer mist livet. Efter en tyst minut gick mötet vidare. En hel del tal och berättelser och sedan blev det prisutdelning. En massa klasser och en massa helt otroligt låga tider. Tror den bästa var nere på 0,05 sekunders skillnad från sin måltid.
Och så till vår klass och en nervös väntan. Vi trodde ju inte att vi gjort det tillräckligt ba men det visade sig att vi kom på tredje plats! Cirka 1.2 sekunder för snabbt. En konstig Prius kom först i vår klass och en jänkebil trea.
Inte illa för ett par rookies från Sverige. En fin tallrik fick vi och stolta som bara den. Kristian gjorde ett lysande jobb som vanligt.
Efter mat och dryck blev det, rätt gissat, mer dryck. Eftersom vi känner Steve som är den som bestämmer var vi inbjudna på alla tillställningar och efterträffar de hade. Så vi hamnade i baren med hela direktionen. Mycket trevliga männislor
Just det. Det speciella priset, Hockers Award, gick till en Corvette. Vi var alla rörande överens om att det var nog enklare för de röstande att känna igen en sådan bil, och så spenderade han väl en del på etablissemanget med. Nu kommer hans bil på deras tröjor nästa år. Rackarns tyckte Kristian och jag.
Dagen efter blev just det. Packning av bil hade ju skett efter tävlingen och Tim hade kört iväg redan på morgonen. Vi andra tog oss upp till en frukost runt halv 9. Satt kvar där med alla andra till kl 12 då Kelley ordnade med en guidad tur till Hoover dammen och ökenkörning i en Hummer.
Tänk pratglad amerikan som förare så förstår ni. Det ham återkom mest till var bergsgetter och böter!
Men skoj var det.
Nu är vi hemma efter en tråkig flygresa och planerar som bäst nästa äventyr.
Följ med!
Lite bilder igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar